Holavedens blogg har flyttat

Gå till holaveden-blogg.se för er dagliga dos av oss. Glöm inte att uppdatera era bokmärken.
 
Efter att ha bordat tre varv i en spiraltrappa model större var jag inne i sorlet i vad som sägs vara Sveriges bästa kött restuarang.
Kött är också det första man ser då stora stycken hänger som musieföremål innanför en glasväg som utgör AGs köttkyl.
Här hänger köttet för att protienet ska brytas ner i den process som kallas mörning.
För att mörning ska kunna ske ska köttets PH värde som är sju i livet vandra ner till 5,5 - 5,7 genom den mjölksyra som bildas i musklerna tills muskeln har slut på glykogen då inträffar s.k Rigor mortis och köttet hänger i kylens fyra grader i tio dagar. 
Det är alltså så man ser ut på insidan varje tisdagskväll.
I en köttkyl släpper köttet fukt vilket gör att ytan torkar ut och till det är fettet runt stycket helt aprikosgult tack vare höga halter karoten som finns naturligt i gräs. 
En speciell syn.
 
Jag blev hänvisad till baren i väntan på bord och insåg snabbt att det skulle krävas rugby takter för att lyckas beställa något i detta folkhav.
 
Väl vid bordet började en konversation med grannbordsparet.
Maten lovordades med orden utsökt,mört,välbalanserat.
Kvinnan i sextioårsåldern, mannen norrman och tio år yngre.
De satt nu och sipade på var sin kaffe.
Det samspråkades lätt och ledigt till en förrätt av pulco (grillad bläckfisk) serverad med svart(!?) aioli.
Det kom fram att kvinnan bott i Åre i slutet av sjuttiotalet då hälften av byn bestod av stockholmare däribland Ulf Lundell.
På den tiden var han större än gud.
Jag förstod.
 
De drack sitt kaffe och tackade för sig medans jag beställde kött ifrån en lagom tilltagen meny medans Johan Jureskog gick runt i salongen och lovordade skottland och pratade styckdetaljer och fibrer.
 
Ytterliggare än norrman uppenbarar sig ursäktande ifrån bordet på andra sidan (borden står tätt) med frågan om jag skulle vilja ha hans vin!
Han hade ätit,blivit avdukad och skulle bara avsluta ett halvfullt vinglas men hade ett kvar i flaskan han beställt in. 
Jag frågade om vinet och härifrån var vi igång.
 
Vinet var spansk,distrikt Ribera del Duero några mil norr om Madrid.
Druva Tempranillo.
Han hade själv varit där och känt jorden mellan fingrarna.
Överallt i de spanska vindistrikten hade vinproducenterna låtit arkitekter bygga spektakulära byggnader till s.k bodegor. 
Allt som en motsats till den franska devisen - Ju slitnare bodega ju smakrikare vin.
I bodegorna kunde man dricka,handla,bli guidad kanske rent av äta.
Han berättade om en känd engelsk arkitekt som skapar storverk efter storverk på spansk jord efter att ha blivit petad ifrån ett byggprojekt i England efter att prinsen uttalat sitt missnöje över planerna.
Den oförätten och dess aggresioner skördade nu vinspanjorerna. 
Rätt snart vinkade jag in en ny flaska ifrån samma område, den vinkningen kostade.
 
Norrmannen var marknadschef på synsam och väl insatt i nationalsporten.
Northug hade gjort sitt.
Viljan att bli bäst är stort bränsle, uppgiften att vara bäst är i längden en omöjlig uppgift.
Han hade levt på revanschgnistan en vinter men nu återstod bara en långsam sorg.
Norsk skidåkning var på väg in i en ny demension på herrsidan och det var inte stakning och långlopp utan det var Finn Hågen Krogh.
När tjugohundrasextons vitsippor börjat lapa solljus så är det inte många män som besegrat Finn Hågen Krogh.
Det sa en norrman de.
#1 - - Elisabet A:

Men hallå, snålvattnet rinner här till frukostfilen, måste få veta vad du åt mer än bläckfisk:) hur var köttet och vad serverades det med?

#2 - - Johan:

Återspeglar under nästa inlägg, man får inte snåla med detaljerna.

#3 - - Elisabet A:

Bra, då kan jag andas ut, ser fram mot detaljerna:)