Vilket väder.

Och inatt ska det bli blodmåne.

Kl 04,47.

Om jag orkade upp för att beskåda är osäkert.

Fyra mil rullskidor med våldsam avslutning där Ekman viade sina kvaliteter.

Oerhörd fart och frenesi.

 

Natten var inte min iår, Stockholmsnatten.

Den fördömda nymoderata öknen Stockholm.

Vilken dragningskraft,den staden.

Det har blivit ett par minnesvärda nätter i huvudstaden genom åren.

Kvällarna efter lidingöloppet är alltid speciella.

Man går passabelt ifrån krog till krog med en eller flera blåsor på fötterna.

Herregud så mödosamt men så värt så värt.

 

Jag har aldrig varit på kvarnen.

Jag skulle väldigt gärna vilja stå där med bägaren i hand och raljera och citera.

Om man sprungit efter målsättningen bra så blandar man segerruset med berusningsruset och ett tu tre magi uppstår.

Öl och ansträngning gifter sig.

Baren på kvarnen måste undersökas och jag vet att jag kommer komma tillbaka till grönsta gärde, kanske nästa år, kanske året efter.

 

Måste uppleva mystiken och den obändiga smärtan i lårens baksida som ilar påträngande när man försöker knäcka gravitationsmotståndet i Karins backe två kilometer innan mål.

Backen som inte syns på kartan och som glöms bort i försnacket år efter år men som ingen passerar smärtfritt.

Backen är enligt legenden uppkallad efter pigan Karin som gick ner sig olyckligt kär i en mosse inte långt ifrån platsen.

Karin finns av förklarliga skäl inte mer men backen står där och vittnar om att livet inte är enkelt, att det kostar svett och möda.

Men om man förbereder sig och anstränger sig så kan det bli både roligt och minnesvärt.

Jag vill tillbaka till grönsta gärde men först vill jag springa som en vålnad mellan äppelraderna och dricka öl med er på en plats med vacker utsikt. 

Det ser jag fram emot.

 

Väl mött.