Min ännu femåriga son har precis börjat med friidrott.

Varje onsdagskväll cirkulerar han och dom andra barnen runt som en bisvärm på Harald Henrikssons Arena.

Harald själv håller ett vakande öga över framtiden, alltid med en anekdot från ett skidlopp runtom världen på fickan.

En man med idrotten kring hjärtat.

 

Att se sitt barn är som att se en bit av sig själv utifrån.

Den där lite okordinerade springstilen får en snabbt att bli nostalgisk.

Otåligheten som gör att man knappt får på honom shorts och t-shirt innan det bär av över grusparkeringen på jakt efter kamrater.

Hur dom upphetsat vrålar "Vi måste springa ett helt varv" innan gymnastikskorna tar sin färd över kålstubben.

Minns att man sa att rundeln i Karsnäs var 800m.

Vi sprang varv på varv efter att vi stött kula på grusvägen.

Min vän ifrån då sprang sitt livs första sub40 i Eksjö ihelgen.

Det fick mig att minnas den där eftermiddagen på löparlegendens gym när jag trodde att skivstången skulle brista av alla viktskivor som lastades på för att sedan i pilbågsformat pressas över bröstet gång efter gång.

132kg mer vikter fanns inte.

En man som levt livet i ytterliggheterna.

En man som visar att tillståndet man befinner sig i aldrig är evigt eller naturligt.

 

Att beskåda het intensiv idrott med framgångar och gemenskap är alltid en fröjd och hejandet kommer verkligen från hjärtat.

Men jag vill verkligen inte se mig som en passiv åskådare utan som en aktiv deltagare.

Att jag befinner mig där jag befinner mig har inget med guds dåliga humör att göra och är ingen av naturen saktionerad sanning.

Utan det är resultatet av vissa olyckliga omständigheter och tillståndet är relativt och föränderligt men det kräver sin underordning.

En underordning som tvingar än att göra visa saker.

Man gör saker och man bör kritiskt granska dom.

Vilket är syftet vad är konsekvensen...