Augusti månad har varit helt befriad från löpträning, alltså var formen svårtippad. Kanske skulle jag kunna springa under 40min, kanske en bit över, tiden var egentligen helt oväsentlig huvudsaken var att kände mig sugen på att börja löpa igen. Tävlingsinstinkten finns alltid där, konstigt nog.

Jag och min käraste samt hotellägaren och hans dotter hoppade tillsammans in en en mini-cooper och satte fart. En bilresa som borde tagit en timme klockades av på 40 minuter, hotellägaren hade en hyfsat tung högerfot kan jag berätta. 

Väl vid start började tugget. Hotellägaren kände alla, och alla kände  hotellägaren. Han var en man som minglade mycket och bra, det syntes väl även om jag inte hade en aning om vad någon sa. Han minglade till och med bättre än vad Thor-Björn Lund gör på valfri skidtävling runtom i Sverige. När jag väl fått min nummerlapp och gjort några uppvärmningsryck på en så uttorkad åker att jag tycktes höra skallerormar vart jag än satte ner foten, kände jag mig uttittad. Iakttagen liksom. Är det verkligen så exotiskt med en skandinav på startlinjen? Fram kom en man, iklädd glasögon och den snyggaste löpartishan i hela Grekland. 

"You're that guy from Sweden right? I've heard that you're very very fast..." 

Den grekiska hotellägaren hade alltså snackat upp en nyturnerad, sliten, otränad batterist till segern? Jag borde lära mig grekiska så jag kunde fått förklara mig ordentligt. Starten gick och det var en kille som stack iväg ordentligt redan första kilometern. Som jag tidigare nämnt var jag inte i närheten av någon god form och dessutom var jag semesterlö samt utmattad av den grekiska värmen så jag undvek att ta hans rygg. Däremot hamnade jag på en betryggande andra plats och det tog en bra stund innan någon ville göra mig sällskap. Fram kom en dam med sin coach cyklande bredvid. Han skrek (tror jag) mellantider och hennes placering i racet. Ni vet, sånt som en cyklande coach brukar skrika. Damen sprang otroligt vackert, korta snabba steg, rak och stolt hållning och hon var nog inte längre än 142 centimeter lång. Tro mig jag vet eftersom syrran är där i krokarna. Jag kände mig som en gam bredvid henne. Tunga långa kliv, dålig hållning och flåset var inte alls som det brukar vara. Vi höll ihop i 6 kilometer sen blev jag helt matt av värmen och hon sprang ifrån mig i samma fart. 

Jag behöll dock placeringen och landade alltså på en 3e plats. I mål började jag göra lite snabb research på vilka som spöat mig, alltid roligt att veta tycker jag. Segraren var Greklands bästa löpare på både 10km och marathon. Han hade precis missat kvaltider till VM i Peking och fick istället springa mot mig, haha. Damen var Greklands bästa på 10km och marathon och även hon hade deltagit i OS och VM. I mål blev jag nästan mottagen som...jag vet inte vad, en lokalkändis. 

"You're the champion!" Du är mästaren. Den första räknar vi alltid med att han ska vinna, det intressanta är vem som kommer tvåa, sa grekerna. Det var ett nytt tankesätt för mig, ganska intressant. 

På prisutdelningen fick jag två medaljer samt en olivkrans runt huvudet. Väldigt grekiskt. Den snabba greken, bla under 29min på 10000m för er som undrar, ville bli min Facebook-vän. Jag har fortfarande inte lagt till honom för jag vet inte vad han heter. Därefter började hemresan som kommer att minnas föralltid. 

Jag trodde jag sett det värsta man kunde i trafiksammanhang när jag besökte Kina, men oj vad fel jag hade. Den grekiska hotellägaren kunde gasa. En timmes bilfärd avklarade på sub 40 på ditvägen, men hemvägen var värre. Högerfoten hade blivit om möjligt ännu tyngre, kanske berodde det på stel vadmuskelatur vad vet jag. 

"I like this car, very fast very strong" - ropade hotellägaren medans han tryckte upp bilen i över 130 km/h på en väg som i svenska mått mätt skulle haft en 50 skylt uppsatt på sidan. Inte nog med det var vägarna katastrof, kanske den ekonomiska krisen som är en bidragande orsak till det, och när jag påpekade väglaget skrattade hotellägaren. 

"Yes yes, but i know the road so well, i can drive it with my eyes closed" 

Ett svagt och ynkligt "please dont" hördes från Lovisa i baksätet och även jag tog tag i dörrhandtaget lite extra hårt. Svetten rann längs ryggraden återigen och det luktade vitlök i hela bilen efter den starka tzatsikin jag hade ätit tidigare till lunch. Ett äventyr mitt i natten på små kringlande, grekiska vägar som jag sent kommer att glömma. Behöver jag säga att hemresan var roligare än att komma tvåa på själva tävlingen? Lovisa ville dö, jag njöt stundom. Stundom tänkte jag att vi faktiskt skulle dö. 

Helst av allt vill jag komma tillbaka nästa år, göra samma bilresa springa samma lopp. Det kan omöjligt bli tråkigt!