Holavedens blogg har flyttat

Gå till holaveden-blogg.se för er dagliga dos av oss. Glöm inte att uppdatera era bokmärken.

Din enda vän

Publicerat i: Allmänt, Robert

Är det en tid då agnarna skiljs från vetet är det nu. När det måttligt inbjudande gråa dasket hänger lågt. När det alltid regnar fast det aldrig regnar. När det är svart när man går till jobbet och svart när man kommer hem. När tårarna rinner och leendet krampar. Det är nu näven ska knytas, stenansiktet uppenbaras och arbetet bara genomföras.

Fienden är alla yttre förutsättningar. Din enda vän är köttet och blodet bakom skinnet. Belöningen är att få komma in i värmen om kvällen. Men bara tills nästa gång. Det yttre ska bekämpas flera gånger i veckan för att det ska vara riktigt bra.

"Smärtan är oundviklig. Lidandet frivilligt." Känner ni igen? Jodå. Allas vår vän Daniel Dolla Nilsson. SM-guldmedaljör i terränglöpning igår. Riktigt stort. Stort grattis Daniel!

Är det en tid då agnarna skiljs från vetet är det nu. När det måttligt inbjudande gråa dasket hänger lågt. När det alltid regnar fast det aldrig regnar. När det är svart när man går till jobbet och svart när man kommer hem. När tårarna rinner och leendet krampar. Det är nu näven ska knytas, stenansiktet uppenbaras och arbetet bara [...]

Helgen passerad och vi kommer närmare mörkret. Jag har inventerat trädgården, fått idéer, klippt och skurit och framförallt: Andats frisk lantluft igen. Känner hur kroppen fylls med energi. Flytten till hjärtat kan vara det bästa som hänt ur alla aspekter. När morgonen kommer går jag ner i köket. Blickar ut över åkrarna, gårdarna, ljusen i husen och de frenetiskt bolmande skorstenarna. Drar på en svart kopp och tar in lugnet. Här ska jag vara.

Träningen är det lugnt med just nu. Jag har annat att fylla tiden med. Kanske kommer det ta tid innan jag känner behovet av att plåga mig. En fågel i bur som kommit ut i det fria söker väl sig inte mot de tuffaste flygturerna direkt. Bara njuter. Men det kommer komma.

Tog ett snack med Robin Werner igår förresten. Han blev iskall när han läste rubriken på Holaveden i helgen. Men han kunde bekräfta att lättheten i steget inte bara är på ytan. Den är konstant. Han kör inte intervaller heller. Men det var inte medvetet vad jag förstod. Det var bara så det blev. Jag tror det är ett framgångsrecept. Eller så är det dumt? Det finns många olika läror och ideal. Men vad som passar varje enskild människa är individuellt.

Vi pratade om Vasaloppet också. Det var ett tag sen jag tänkte på det. Men det kanske är dags nu...

Helgen passerad och vi kommer närmare mörkret. Jag har inventerat trädgården, fått idéer, klippt och skurit och framförallt: Andats frisk lantluft igen. Känner hur kroppen fylls med energi. Flytten till hjärtat kan vara det bästa som hänt ur alla aspekter. När morgonen kommer går jag ner i köket. Blickar ut över åkrarna, gårdarna, ljusen i [...]

Saker man ser

Publicerat i: Allmänt, Robert

Ibland blir ekvationen lika med 0. Ibland enas livet och döden i en nästan sanslös kombination. Vi väntar på att ett nytt liv fullt av möjligheter ska tändas. Samtidigt släcks ett annat. Farmor tog sitt sista ansträngda andetag sent i tisdags. Och nu finns ingen av mina föräldrars föräldrar kvar. Alla fick leva och bli en bra bit över 80. Mormor blev till och med 90. Man vet aldrig vart det tar vägen eller hur morgondagen ser ut. Bara vara tacksam för det vi har, det vi får och det vi har fått.

I somras kom en ny grabb till vårt fotbollslag. Han hade kommit till Sverige några månader tidigare från det nordöstra hörnet av Syrien. En stad inklämd mellan Irak och Turkiet. Som kristen fanns inte mycket att göra mer än att packa väskan och sticka därifrån illa kvickt. Samma vecka som jag körde hem honom för första gången efter en träning körde en IS-terrorist in en lastbil fullsmockad med sprängmedel i hans hemstad 300 mil ifrån hans nya hem. Det går inte med ord beskriva det vanvettiga i det. Men han är bara tacksam över att få komma till ÖIS-gården och spela fotboll, att få lära sig ett nytt språk och lära känna nya bekantskaper. Han är evigt tacksam för det. Och när jag tänker på hans resa är jag också tacksam.

Och det kom över mig när jag stod och småpratade med Robin, Salle, Jonas, Öhrnarna, Dolla, Oskar, Palle, TB, bröderna Sjöberg, Hultberg, Qvarnström, Peter och alla andra trevliga människor under ÖIS-Loppet i lördags. Ett rus inombords av glädje och välbehag. Där stod vi, alla i olika skeden av livet med en skön skörhet i ben och märg efter att ha sett Brötjemarksterrängen i vitögat och bara trivdes. Det är i sådana ögonblick som jag förstår varför man ska omge sig med rätt människor som får en att le. Jag är er alla evigt tacksam.

Ibland blir ekvationen lika med 0. Ibland enas livet och döden i en nästan sanslös kombination. Vi väntar på att ett nytt liv fullt av möjligheter ska tändas. Samtidigt släcks ett annat. Farmor tog sitt sista ansträngda andetag sent i tisdags. Och nu finns ingen av mina föräldrars föräldrar kvar. Alla fick leva och bli en bra bit över 80. [...]
Visa fler inlägg