Att vara skidåkare är ju tufft. Men att vara bröder och skidåkare måste ju vara ännu tuffare. Ständig progression, hårda bataljer och familjelycka i en fungerande symbios.
Bröderna Björnlinger fd Jansson – Eftersom vi är fostrade i IK Vista så har vi vuxit upp med denna brödratrio så vi börjar här.
Alla behöver förebilder, min kompis Steve är en förträfflig förebild
Michael var den starke vältränade. Per den muskelöse skogshuggaren som förde det kulturella arvet från fornstora skidkungar som byggde sin styrka i skogen över till oss i den förslappade generationen som sitter still mest hela dagarna. Johan den yngsta i skaran som var perfekt anpassad i ålder för att utveckla en exemplarisk fristilsteknik i skridskoteknikens begynnelse. Tillsammans lärde de ungdomar i Kaxholmen vad skidåkning gick ut på. Michael såg till att ingen skulle kunna jogga hem klubbmästerskapet i terränglöpning utan att springa tills det svartnade för ögonen. Per lärde oss vilken hårdhet som krävdes om vi någon gång skulle nå våra drömmars mål. Vilket när detta begav sig var att kanske någon gång kunna vara bland de 200 bästa i Vasaloppet. Johan drillade oss i teknik och var den ende som på tidigt 90-tal kunde berätta för en lite knatte hur man verkligen åkte fristil.
En tuff batalj utspelade sig på Vasaloppet 1987 då både Per och Michael slog sig in bland de 200 bästa med en 182 respektive 195:e plats. I mål skiljde det endast 1.37 mellan bröderna. Michael slog till med en 122:a plats 1988. Bröderna var som bäst i de tunga förena där de ofta placerade sig hög upp i resultatlistorna.
Per citatet ”Har man bara tillräckligt bra teknik så kan man alltid åka på Swix blå-extra”
Jag trodde på det många år innan jag började tveka.
Skidor från när det begav sig, bindningen är integrerad i skidan.