Men först och främst var vi glada att han levde. Det var blytunga regnskyar den dagen. Inte ens tandläkarväder. Det var standard i Sälen den här veckan för övrigt. En annorlunda semester. Men barnen var glada i alla fall. Tills pappa skulle ut och springa. Då bets det på naglar.
Han hade sett en lapp nere i byn om några lustigkurrar som skulle springa uppför Sveriges brantaste backe. Han hade tänkt att det skulle vara en bra idé. Men när han inte såg slutet på den där backen när han hängde i rötterna på toppen så var det inte så roligt längre. För den enda vägen var upp. Att vända var nu ett sämre alternativ. Och maten. Den stod där i stugan och kallnade. Satan.
Jag minns än synen mycket väl när han klev in. Mamma mötte honom och undrade vad i hela friden han hållit hus. Jag vill minnas att hon till och med var aningen irriterad. Men mest var hon nog glad att han var tillbaka.
Mången grillkvällars anekdotfynd var säkrat. Det var första och sista gången han sprang uppför Väggen. 17 år senare springer de nu ofta tillsammans. Det känns tryggt.
Enastående.