IK VISTA SKI TEAM! 

Gästinlägg av numera H50, tidigare kallad veteranklass) 

Andra halvan av 70-talet (1970-talet alltså). Fortfarande var skidor något som de flesta hade i garaget. Blå Swix, grön Ex-Elit och Rossa var lika självklart som Spola kröken.Konstigheter som Röd special och Blå super fanns inte och fluor vara bara något man gurglade munnen med var tredje vecka när fluortanten klev in i klassrummet.

Hösten -76, IK Vistas organiserade skidträning för yngrestartar, Ingvar Siverth organiserade och drev på. Innan hade man mest hört talas om gäng med Jordstorparn och Ingvar tomten som sprungit långt och länge i Långemossen och gått skidgång i TV-backen. 
Tisdagar 18,00 var det samling ombytta vid Gisebo livs (ungefär vid ICA Kax), lätt löpning (läs rusning) till Giseboskolans gigantiska sporthall (del av Eldstaden). Inga fönster i omklädningsrummen och dusch kunde man inte stava till. Snabbt ombyte i hallen sen cirkelträning med upphopp, armhävningar, situps och en del andra till synes simpla övningar men som byggde gott. Efter en effektiv trekvart var det dags att springa på vägarna runt Edet, till Botarp, skidgång eller intervaller i Krabbelia. Inga pulsklockor eller kompressionstights så långt ögat kunde se, möjligen några klassiska orange Karhu. Inga reflexvästar eller LED-lampor. Ständig kamp men gott humör.

Sista skolveckan före jul var det dags, äntligen Vistas skidläger, årets höjdpunkt. Ledighetslapp till rektorn, ibland missad skolavslutning, betyg ändå.

Röjdåfors, norra Värmland, dec -76. Första skidlägret. Som 11-åring tyckte man att de stora grabbarna runt 15 verkligen var stora. Man minns Arne ”bajsing” Malm, Hans Larsson i Krabbelia, Pelle på Lyckås och Anders Ekstrand (R.I.P.). Man var lite imponerad när Arne åt äggen hela (dock skalade). Giganten Uffe M var också med, alla ville åka med honom, sladdade mest med sin röda BMW, dåligt benutrymme bak vägde lätt i prioriteringen. Själv fick man alltid åka i familjens Volvo, gick bra det också. 
Några mammor var med och kokade gröt, värmde saft, stekte köttbullar och hade allmän tillsyn. Maten inköpt i Herbert Karlsmos affär i Siringe, den medskickade Aladdinkartongen var en höjdpunkt. En specialare när det var kallt (alltså under -15 och inte -1) var det fastsydda resårbandet i de röda mössorna som de praktiska mammorna fixade, lätt spänt under hakan gav det plusgrader i örsnibbarna. Inte så snyggt men funktionellt. 
Frukost, pass på förmiddan, tillbaka för lunch, vila, dubbla ombyten, nytt pass innan beckmörkret, dusch, middag, rundpingis, kvällssnack, kvällsfika, sova. Alla kommer ihåg ljudet av de uppställda skidorna som efter lätt beröring tog ett gemensamt beslut att glida utmed väggen och lägga sig på golvet i en hög likt TV-pucken. Blågula Sundins 1140 var välrepresenterade, fanns några Edsbyn och Fischer insprängda, kanske även några stenhårda Thomas-Magnusson-Kneissl. Inköpta hos Renbergs eller möjligen på klubbkväll hos Sport-Acke i Gripenberg.
Skitgubbarna med Ingvar tomten kommer man ihåg. Extra ingenting; inget skicka med, ingen skit, ingen tvångs, ingen stege. Tog en stund, inget man spelar till vardags, kräver högtidsstund och rätt sällskap.

Andra året, dec-77. Transtrands fjällgård, nästan vid trädgränsen. Första dagarna trampade vi spåren själva. Man fick lära sig hur man fixar stavfäste, var tredje i mitten, nästa en skida höger och nästa en vänster, inte så komplicerat, drev inte skatingen (som ingen hade en aning om) framåt.

Läger tre -78, åter Röjdåfors. Mycket åkning på en skogsväg med start på vägen mot Mattila. Längst bort var det bara några meter till Northugland, kul att stå i Sverige och se snön gulna på andra sidan. En gång låg Per J (num Bj) sist i gänget på väg ut på ett pass, plötsligt försvunnen, hade fått en ”knäpp” och pratade om björnarna han trodde han sett. Han klarade sig bra och har ju lett Vasaloppet, stort! 

Ett år hade vi en lånad målar-chevabuss, tältstolar som tredjerad, bälte lågprioriterat. Ibland släpkärra med mat och packning. Skidorna på takräcke, takbox inte uppfunnit av Thule.

 Lägrena rullade på några år med ställen som SMU-gården i Transtrand och Rörbäcksnäs. Alltid mycket fokus på teknik, minst halva tiden som formade många med stilren Vista-tekniksom blev känd i skid-Småland. ”Titta på trädtopparna, skidspetsarna känner du igen!, Sparka till bollen varje gång foten ska fram (branta backar)” Inget man glömmer. Filmningen var nyttig med gemensamma studier på kvällarna. Expert i Huskvarna lånade ut videokameran med tre väsentliga delar; en stor kamera och två hyfsade väskor med filmdel och batteri. Släpbar.

Skidkulturen har alltid funnits i IK Vista och Holaveden men nivån höjdes nog under de här åren. Träningen och lägren gav fina resultat i listorna men formade också många på ett bra sätt.