Jag bor för tillfället väldigt lägligt för att uppleva soluppgången långt där borta i öster.

Till fälten, bortom kyrktornet, ovan träden.

Som ett skådespel, ett utbrott.

Nattens förvandling till dag via morgon.

Jag har varit med om så många, bryt mig om så få.

Det sägs att man kan se sin framtid i soluppgångsbelysning.

Och att dom hänger kvar i en, denna lidelse i purpur.

Känt är den morgon när Strindberg kliver upp på däck och får se Korsö fyr mitt i ljuset.

Han målade av den, flera gånger, denna skönhetssyn.

 

Efterdyningarna av crosstrainer köpet kom som en slägga.

Feber, sängliggande med bok, rader som flyter samman.

Att lite kli kring halsmandlarna utbrister i sådant helvete.

Men tacksamt försvinner det, till smaken av gurglat saltvatten.

Det sägs att tron försätter berg.

 

Det är sensommar nu.

Ett mörker kom över vättern.

Rullskidåkare nere på vistakullevägen.

Tillbaks efter semestern.

Det sägs att dom kommer efter hallonen, innan äpplena och att det hela kulminerar runt plommonen.

Säkert ingen sanning i det, bara en diktares förströelse.

Jag kom att tänka på att det frenetiskt frekventa spetsljudet inte hörts till alls iår.

Förra årets toppnotering helt borta utan ett ljud.

Många drömmer om att lyckas i det långa loppet, bli omskrivna i tidningar runt om i hela riket, du blev det men inte på det sätt som du hoppats på och inte på ett sätt som du förtjänat.

Jag minns klart och tydligt hur du sa till mig att du körde tills du inte längre hörde ljudet ifrån mina spetsar.

Där fanns inget klockpip.

Det var knäcka eller knäckas.

Hårt men rättvist.

Så Rasmus Ax vart håller du hus?